ARTIKEL: Kalle Hamm – Invasiva främmande arters trädgård

I dagens värld är migration ofrånkomligt. Att erkänna och acceptera De Andra är emellertid påfrestande, inte bara vad gäller invandringen.

Invasiva främmande arters trädgård (Haitallisten vieraslajien puutarha) uppkom som en kommentar till den rasistiska hatpropagandan som florerade på sociala medier i början av 2010-talet. Tidigare hade jag och Dzamil Kamanger gjort konceptuella trädgårdar där vi använt växter som symboler för invandrare och i vilka det också ingick fasta planteringar. Inga utställningsplatser ville dock ha invasiva främmande arter på sina gårdar, och därför bestämde vi oss för att göra videoporträtt av fyra växter som klassats som invasiva främmande arter. Teman blev hatretorik, förhållandet mellan ursprung och nationalism samt kritisk granskning av den humanistiska traditionen.

År 2012 definierade Finlands miljöcentral nya arter som sådana som under det senaste århundradet naturlig väg spritt sig till landet från närliggande områden. Främmande arter däremot är sådana som människan avsiktligt eller oavsiktligt introducerat i området 1 Vieraslaji.fi-sidan
2 klassar vissa främmande arter som invasiva, för att de på lång sikt är skadliga för naturen, samhället och ekonomin. Jord- och skogsbruksministeriet publicerade den nationella strategin för främmande arter3, som baserar sig på Konventionen om biologisk mångfald.4

Enligt tillkännagivanden och strategier gör invasiva främmande arter följande:

  • skapar tät, ogenomtränglig vegetation då de rymmer till naturen
  • tar med sin okontrollerade tillväxt över landets ursprungliga arters livsrum och kan i värsta fall undantränga dem helt och hållet.
  • hämmar användningen av tillväxtområdena i rekreationssyfte
  • sänker värdet på fastigheterna
  • är en olägenhet i gamla kulturlandskap

I den invandringskritiska diskussionen på sociala medier menar man att invandrare

  • söker sig till varandra och skapar egna bostadsområden
  • tar ursprungsbefolkningens stöd, arbetsplatser och kvinnor, och tränger i värsta fall undan ursprungsbefolkningen helt och hållet
  • orsakar gettoisering i bostadsområden dit ursprungsbefolkningen inte längre vågar gå
  • sänker värdet på bostadsområdena och fastigheterna
  • passar inte in (utseende, beteende, klädsel) i den finska gatubilden

Båda diskurserna åberopar ursprung, vilket är typiskt för nationalromantiskt tänkande. Man tänker att det ursprungliga alltid är bättre och oklanderligare än senare former. Man söker folkets (eller naturens) ursprungligaste och tidigaste form som hade utvecklats till något nära på perfekt. Om man sedan hittar den ursprungliga formen skulle det vara möjligt att återställa den eller till och med toppa den. Tanken är att man värnar om och bevarar den nationella kulturen – kulturuppfattningen är konservativ.

Den ursprungliga finska naturen

Nutida Finland låg för 11 000 år sedan under ett tre kilometer tjockt istäcke. Av denna orsak är alla våra växter migranter som anlänt (eller återvänt) först under de senaste tusen åren.5

Vi har över 600 etablerade främmande arter som spridits till oss från sitt naturliga utbredningsområde. Av dem har ca 160 klassificerats som invasiva. Uppskattningarna beträffande för- och nackdelar är alltid bundna till tid och plats samt värdesättningar och attityder.6 Den enskilda främmande artens historia varierar såväl utanför som innanför landets gränser och är beroende av människans föränderliga handlande. Då det handlar om främmande arter är det därför viktigt att uttrycka vilken tidsperiod och vilket område det är frågan om.7

Enligt biologen Seppo Turunen skulle den finska floran vara mycket fattigare utan de följeslagare som människan haft med sig. Vissa tidigare arter kan ha försvunnit på grund av de främmande arterna, men sannolikt är att floran nu i sin helhet är rikare.8 Trots detta anser man att främmande arter hotar naturens mångfald.

Vår tids demoner

Demoniseringen av främmande arter följer samma psykologiska mekanism som rasismen. Man marginaliserar den gemenskap som man anser vara mindre värd. Det föds ett motsatsförhållande mellan ”oss” och ”dem”. Sedan objektiveras andra än vi till en grupp, i vilken de inte längre behandlas som individer utan en enhetlig massa. Ofta blir de också tilldelade olika stämplar och förvandlade till stereotyper. Slutligen demoniserar man gruppen och förkunnar den personifikationen av ondska.9 I medierna är det lätt att demonisera den främmande arten fastän den i sig själv inte är ond. Den är endast ovetande av moralen och befinner sig på fel ställe.10

Att nya arter introduceras beror huvudsakligen på människans handlande. Största delen av de främmande arterna lever i urban omgivning, och i det brutna landskapet forslar och planterar människan dem gärna.11 Världens arter började åter långsamt blandas längs människornas vandringsrutter, men under de sista årtiondena har blandandet eskalerat så till vida att det på vissa håll i världen finns mera nya än ursprungliga arter.12 På detta sätt har människan slopat den naturliga geografiska isoleringen mellan kontinenterna, vilket i sig minskar variationen av arter. Slutresultatet är inte mera komplicerat eller mångformigt utan enklare och fattigare.

Också klimatförändringen satte arterna i rörelse. Nuförtiden är dess förändringar minst tio gånger snabbare än då förra nedisningsperioden tog slut, och för att hänga med måste organismerna antingen förändras, anpassa sig eller försvinna.13 Även om organismerna skulle kunna förflytta sig till nya, gynnsammare förhållanden allt efter att temperaturen stiger, har många arter till sist ingenstans att ta vägen. Förhållandena de har anpassat sig till finns helt enkelt inte längre..14

Mot samlevnad

Varför demonisera arter om man själv är skyldig till deras ankomst? Forskare talar om människans ”växtblindhet”. Människorna uppmärksammar inte växtligheten omkring sig trots att den utgör största delen av den synliga biomassan. Växterna finns överallt men ses endast som bakgrund i det övriga livet. Växtens betydelse för människan underskattas trots att den är en (livs)viktig producent av syre, skydd och föda.15 Växtblindhet är i sista hand människans försvarsmekanism med hjälp av vilken hon förnekar sitt totala beroende av växter. Det är extrem andrafiering av det som en själv är främmande.

Den brittiske botanikern Matthew Hall efterlyser ny inställning till växter. Han uppfattar växterna som personer, som andra-än-människor, radikala andra som det västerländska tänkesättet uteslutit från intellektualitetens cirkel. Växter borde värderas, betraktas och behandlas utgående från deras egen natur. De har en personlig integritet och hur vi behandlar växter borde ingå i vårt moraliska tänkande på samma sätt som vi diskuterar djurens rättigheter.16 Schweiz är den första staten i världen som erkänt växternas rättigheter.

Ogräs och nya arter är begrepp som människan konstruerat. Evolutiv anpassning sker varken till fördel för populationen eller artens framgång. Det naturliga urvalet sker mellan individer och i förmån av dem som har framgång i existerande förhållanden.17 Då det gäller människan betyder detta intraspecifik konkurrens mellan individer där demonisering fungerar som en form av tävlan.

Denna anpassning kan tolkas metaforiskt på många sätt. Den socialistiska humanismen betonar samhällets och populationens betydelse, och liberal humanism den enskilda individen och dess överlevnad. Evolutionär humanism är vinnarnas ideologi i vilken endast de starka överlever. Feministisk posthumanism å sin sida betraktar de förut nämnda humanistiska traditionerna kritiskt och strävar efter att utveckla förhållandet mellan människan och det icke-mänskliga. Transhumanismen skulle tillåta all tänkbar genetisk modifiering och också människan att leka allsmäktig gud.18

Vit och icke-vit

Även om begreppet ras inte längre har genetiska grunder, är hudfärgen en av de synligaste skillnaderna mellan olika människogrupper.

Vit makt grundar sig på ideologin där vita européer ser sig själva som ”naturligt” överordnade i jämförelse med icke-vita människor från andra världsdelar. Detta använder vita som motivering för rasskillnader, den ojämställda fördelningen av förmögenhet och välfärd samt för att stoppa migrationen från länder med sämre levnadsförhållanden till rikare länder. Eftersom vitheten är en maktposition är dess motsats inte svarta eller färgade utan icke-vita. Diskussioner om ras och färg styr uppmärksamheten bort från strukturer, politik och deras praxis, där ojämlikheten i sista hand gömmer sig.

——————————————————————————————————————————–

OM VERKET

I verket Invasiva främmande arters trädgård (Haitallisten vieraslajien puutarha) framkallar vi växternas ljudsignaler på två sätt: ”direkt” inspelningsteknik och/eller genom att omvandla förändringarna i växternas elledningsförmåga till MIDI-signal.19 Båda metoderna baserar sig på förändringar i den elektriska konduktiviteten mellan två ”mikrovoltsensorer” som är fästa vid växten. I den ”direkta” tekniken är de fästa sensorerna kopplade direkt till inspelningsapparaten. För att kunna omvandla förändringarna i den elektriska konduktiviteten till MIDI-signal krävs däremot en speciell elektronisk komponent.20

Inspelningssession i terrängen till MIDI-format
Band of Weeds förbereder sig inför spelning

Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus)

Blomsterlupinen kommer från Nordamerika. Den skotske botanikern David Douglas tog den med sig till Britannien till prydnads- och foderväxt år 1826, och sedan dess har den spritt sig effektivt. Så tidigt som 1870 har den uppgetts förvildad i Skåne. Till Finland kom lupinen under 1800-talet, och i dag växer den nästan i hela landet bortsett från nordligaste Lappland.21

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera)

Jättebalsaminen härstammar från sluttningarna i västra Himalaja. Till Europa kom den 1839 till den botaniska trädgården Kew Gardens i London. Till Finland hittade den i slutet av 1800-talet och odlades först endast i botaniska trädgårdar. Tidigaste kunskaper om att den förvildats finns från 1970-talets början. Växten har blivit vanligare först på 1990-talet, och njuter därmed ännu av nyhetens behag.22

Frame capture ur videoverket Haitallisten vieraslajien puutarha

Vresros (Rosa rugosa)

Vresrosen är ursprungligen från Stillahavskusten i Sydostasien. Före 1000-talet var den en populär trädgårdsväxt i Kina och Japan. Plantskolan Lee & Kennedy introducerade vita och röda vresrosen i England på slutet av1700-talet, fast den odlades knappt alls de följande hundra åren. I Finland har vresrosen odlats i trädgårdar och parker sedan början av 1900-talet, för att den är uthållig och blommar hela sommaren.23

Jättelokorna (Heracleum-släktet)

Jättelokorna härstammar från Kaukasien och sydvästra Asien varifrån de kom till Europa som prydnadsväxter i början av 1800-talet. De, speciellt bredlokan, har sedan mitten av 1900-talet använts och spritts också som foderväxt i Östeuropa och speciellt i området av det forna Sovjetunionen, bland annat i de baltiska länderna och på Karelska näset. Boskapen ville dock inte äta jättelokan som dessutom fick mjölken att smaka konstigt.24

Tryckta källör:

Hall, Matthew 2011: Plants as Persons. A Philosophical Botany. Suny Press, USA.

Hamm, Kalle & Kamanger, Dzamil 2017: Siirtolaispuutarha. Kasvio Saaren kartanon muinais- ja uustulokkaista. Saaren kartanon julkaisuja 4, Tallinna.

Hanski, Ilkka 2007: Viestejä saarilta. Miksi luonnon monimuotoisuus hupenee? Gaudeamus, Tampere.

Harari, Yuval 2017: Homo Deus. Huomisen lyhyt historia. Bazar, Latvia.

Herder, Johan 1997: On World History. On the Character of Humankind. New York, M.E. Sharpe.

Kolbert, Elizabeth 2014: Kuudes sukupuutto. Luonnoton historia. Atena, Nørhaven, Tanska.

Lehtiniemi, Maija; Leppäkoski; Erkki & Nummi, Petri 2016: Jättiputkesta citykaniin. Vieraslajit Suomessa. Docenco, painettu EU:ssa.

Manninen, Tapio 2004: Pahan viehätys. Natsismin ja terrorin lähteillä. Otava.

Mikkonen, Jukka: Kasvit, kaikki heidän viisautensa. Niin & Näin, 3/2016.

Turunen, Seppo 2015: Valloittavat vieraslajit. Tulokkaat ja vieraslajit tulimuurahaisista jättipalsamiin. Into, Riika.

Dyer, Richard 1997: White, Routledge.

Hanski, Ilkka 2007: Kutistuva maailma. Elinympäristöjen häviämisen ekologiset seuraukset. Gaudeamus, Helsinki.

Hill, Mike 2004: After Whiteness. Unmaking an American Majority, New York University Press.

Jensen, Robert 2005: The Heart of Whiteness. Confronting Race, Racism and White Priviledge, City Lights.

Kivipelto, Arja 2016: Kasvit kamppailevat elämästään. TIEDE 8.6.2016.

Ryttäri, Terhi; Kalliovirta, Mika & Lampinen, Raino (toim.) 2012: Suomen uhanalaiset kasvit. Tammi, Helsinki.

Turunen, Seppo 2015: Valloittavat vieraslajit. Tulokkaat ja vieraslajit tulimuurahaisista jättipalsamiin. Into, Riika.

Vuokko, Seppo 2016: Latva pilviä piirtää. Maahenki, Porvoo.


Kalle Hamm är en helsingforsisk konstnär och konstfostrare. Hans verk behandlar kulturella möten och dess inverkan både historiskt sett och i dagens läge. Sedan år 2000 har Hamm arbetat tillsammans med konstnären Dzamil Kamager, som är hemma från Kurdistan i Iran. Konstnärsduon behandlar marginalisering i den dominerande kulturen samt kulturella möten i globala nätverk. Deras verk betjänar sig av konst, design och hantverk och är ofta inspirerade av vardagliga företeelser.

  1. http://www.ymparisto.fi/vieraslajit (Sajten från år 2012 finns inte längre. Hämtad 28.6.2018)
  2. http://www.vieraslajit.fi/fi/ohjeita-ja-oppaita (Hämtad 28.6.2018)
  3. https://mmm.fi/vieraslajit (Hämtad 28.6.2018)
  4. http://www.finlex.fi/fi/sopimukset/sopsteksti/1994/19940078 (Hämtad 28.6.2018)
  5. Kolbert 2014: 191
  6. Lehtiniemi, Leppäkoski, Nummi 2016: 15, 38
  7. Lehtiniemi, Leppäkoski, Nummi 2016: 25
  8. Turunen 2015: 48-49
  9. Manninen 2004
  10. Kolbert 2014: 252
  11. Lehtiniemi, Leppäkoski, Nummi 2016: 37
  12. Kolbert 2014: 244-255
  13. Kolbert 2014: 201
  14. Kolbert 2014: 207-208
  15. Mikkonen 2016
  16. Hall 2011
  17. Hanski 2007: 37
  18. Harari 2017
  19. http://www.henrin.net/musiikki/tekniikka/midi
  20. http://www.instructables.com/id/Biodata-Sonification/
  21. Hamm & Kamanger 2017: 144
  22. Turunen 2015: 215
  23. Hamm & Kamanger 2017: 150
  24. Lehtiniemi, Leppäkoski, Nummi 2016: 44