(Bild: Aminkeng A Alemanji)
På FN-dagen firas ikraftträndandet av FN-stadgan 24.10.1945. Dagen hyllar idealet av förenade nationer världen över som tillsammans ska förhindra ytterligare kriser efter andra världskriget.
FN-dagen firas också i många finländska skolor. Firandet syns speciellt på väggarna i förskolorna och grundskolornas lägre klasser där identitet och identitetsmarkörer, samt förståelsen av dem, spelar en avgörande roll.
Olika skolor firar dagen på olika sätt. Många av dem använder emellertid flaggor som en symbol för firandet. I vissa skolor och förskolor betyder det att eleven gör sitt ”ursprungslands” flagga eller någon annan symbol, som sedan ställs ut. Det som utomstående sällan upplever är diskussionerna som föregår själva skapandet av dessa ursprungsflaggor. Diskussionerna om olikhet, mångfald, enighet och mångkulturalism leds ofta av lärare som är rätt oerfarna vad gäller ”kritisk” mångkulturell fostran.
En FN-dag då jag hämtade mina flickor på daghemmet, lade jag märke till att båda bar på den kamerunska flaggan. Det bekymrade mig på grund av följande skäl:
• Varför bar de på Kameruns flagga?
• Vem beslöt att de skulle ha Kameruns flagga i stället för Finlands flagga?
• Vilka barn har rätt till den finska flaggan?
Varför hade de Kameruns flagga?
Jag är kamerunare men mina barn är födda i Finland (ena dottern har tillbringat en månad i Kamerun). Vad betydde den kamerunska flaggan i det här sammanhanget? Vems intressen tjänade det att de fick den kamerunska flaggan i stället för den finska?
Att be ett barn vars föräldrar inte är födda i Finland att rita sitt ”ursprungslands” flagga tjänar daghemmet som institution genom att ge det en falsk känsla av mångfald. Brittisk-australiska forskaren Sara Ahmed talar i sin bok On Being Included (2014, direkt översättning: om att vara inkluderad) om en sorts skenbar mångfald (wallpaper diversity). Institutionerna vill gärna få erkänsla för ”mångkulturalism” eller ”mångfald”, även om de inte skulle veta vad begreppen egentligen innebär. Många institutioner vill ge sken av att vara mångkulturella utan att verkligen vara det.
För att ge intrycket av mångfald kan man i vissa institutioner också ställa fram bilder av anställda eller elever som hör till etniska minoriteter. Om dessa institutioner, som skolor eller daghem, skulle investera lika mycket i egentlig kulturell mångfald som i att ge sken av den, skulle de erbjuda mycket mer jämställda uppväxtmiljöer.
Efter att jag sett mina döttrar med Kameruns flagga började jag reflektera över följande:
Vem beslöt att de skulle ha Kameruns flagga i stället för Finlands flagga? Varför hade lärarna inte pratat med föräldrarna eller barnen om hur de själv ser sitt ursprung, hemland och sin kulturella identitet? Varför diskuterades inte vilken flagga barnen ville ha eller vilken föräldrarna ville att de skulle få? Det som också besvärade var att kanske alla icke-vita barn, eller barn vars föräldrar har invandrarbakgrund, inte vill bli kopplade till delar av sitt nationella arv eller ursprungslandets symboler (t.ex. på grund av inbördeskrig). Vissa barns föräldrar kommer från länder där politiska, sociala eller ekonomiska kriser hör till vardagen, medan andras saknar fosterland.
Vilka barn har rätt till den finska flaggan?
Man kan förstås argumentera att flaggorna fördelades på basen av föräldrarnas nationella arv. Här lyder frågan: Var tar arvet slut? Efter en generation? Två generationer, eller kanske tre? Vem har rätt att bestämma?
Naturaliserade finländska föräldrar möter likartad andrafiering om de inte passar föreställningen om typiska finländare. Om jag till exempel skulle ha ändrat mitt kamerunska medborgarskap till finskt, skulle det knappast ha påverkat hur FN-dagen firandes.
Tillbaka till den egentliga frågan. Vem får vifta med den finska flaggan? Jag har lagt märke till att svaret ofta är vita barn, vilket är ett typiskt fall av andrafiering och tillämpning av vithet i ett väldigt tidigt stadium.
Vem som ritar vilken flagga kan verka rätt obetydligt, men hör i själva verket till de tidiga, avgörande stunderna då uppfattningar om finländskhet inpräglas. Det uppkommer ”vi” och ”de” där vithet ”vit” upplevs som standard och icke-vit som annanhet.
Vithet innebär systematiska, underförstådda, historiska privilegier som rotat sig i eller tillskrivits den vita ”kulturen” och dess värde. Den ser vithet som standard. I Finland är vitheten starkt knuten till finländskhet. Att vara finländsk är att vara vit, men att vara vit betyder inte automatiskt att man är finländsk. Barn som har vita invandrarföräldrar får troligtvis också bära på en flagga som passar föräldrarnas invandrararv. Det gör inte uppgiften mindre vit eller andrafierande. I grunden ger det en bild av att finländskhet betyder att vara född till två vita finländare. Hur kan vi ändra på saken? Hur kan vi handla annorlunda och förhålla oss annorlunda? Hur kan vi vara pluralistiska i stället för att endast peka på skillnader?
Framåt
Hur man behandlar frågor om ursprung och arv är viktigt. Begreppet ”vit ömtålighet” (white fragility) används ofta för att beskriva försök att upphäva rasismens inverkan utan att ta i beaktande all oåterkallelig historia och dess inverkan på de personer som får lida av rasism.
Till exempel ”vita tårar”, att hävda sin oskuld och rent förnekande används ofta för att tysta diskussionen kring ras och rasism, i syfte att skydda det vita självet (individuell/rasöverlägsenhet) i stället för att försöka förstå rasismens systematiska natur. På individnivå borde diskussionen om ras och rasism i Finland kretsa kring vit ödmjukhet, ursäkt och en ärlig strävan efter antirasistisk praxis och politik. Det hjälper dock inte att enbart vara ledsen eller bekymrad över rasismen. Vita tårar får inte rasismens offer att må bättre. Ofta kan de dämpa offrens röster och tvinga dem att ta en empatisk och urskuldande inställning till den vita, ömtåliga personens känslor.
Om skolor och daghem väljer att också i fortsättningen fira FN-dagen med att göra flaggor, borde de svara på frågorna som ställts ovan. Och om de bestämmer sig för att göra flaggor enligt nationalitet, borde man se till att barnen får rätt flaggor. Ifall flaggorna görs på basen av föräldrarnas nationalitet, borde också de få delta i processen i stället för att man antar saker som kan leda till andrafiering i ett väldigt tidigt skede av barnens fostran.
Lärare bör också inse att symboler för mångfald (i detta fall flaggor, men också till exempel skyltar med texten ”diskrimineringsfri zon”) löser inte frågorna kring diskriminering och rasism. Obetänksamt använt kan de till och med orsaka precis det de kämpar mot.
Aminkeng A Alemanji forskar i ras, rasism och antirasistisk fostran i Finland. Forskningen rör sig om de nuvarande antirasistiska utbildningsprogrammen i Finland, som grundar sig på mångkulturalismens ramverk. För tillfället arbetar han som universitetslärare i magisterprogrammet i social utestängning (Master’s Degree Programme in Social Exclusion) vid Åbo Akademi. Hans nuvarande forskning fokuserar på att utveckla den första mobilapplikationen mot rasism i Finland.