Det är viktigt att känna igen den klassiska for- men av berättandet, eftersom spel lmer men också många tv-program och dataspel och till och med dokumentärer och reality-tv-serier nuförtiden följer dramats struktur.
En dålig sida med de berättade lmernas vitt sprida påverkan är att vi lätt för yttar för- väntningen av narrativitet till det verkliga livet. Barnet kan uppleva tryck att arrangera sitt eget livs händelser i enlighet med berättelserna i tv-program och lmer. Vardagen följer sällan den form som median erbjuder.
I den här delen koncentrerar vi oss på dramat. Människorna vill berätta och höra historier, eftersom de vädjar till känslor; de berör, de gläder och de tröstar.
Folk har alltid berättat historier, först vid lägerelden och småningom på torgen, i hoven och på teatrarna. Man har också forskat i his- torier i över 2000 års tid, eftersom Aristoteles som levde i antikens Grekland forskade i dra- ma redan på 300-talet före tideräkningens bör- jan. På basen av hans anteckningar föddes Om diktkonsten, vars ämne var tragedi, men samma principer har tillämpats på allt drama.
Aristoteles och Om diktkonsten glömdes bort för århundraden, men återfanns och tolkades på nytt i och med renässansen, det vill säga pånyttfödelsen av den klassiska kulturen på 1500-talet. Om diktkonstens andra pånyttfödelse var på 1920-talet i Hollywood. Där saknade lmin- dustrin allmänna principer, som var till hjälp i produktionen av så effektiva berättelser som möjligt. Det klassiska historieberättandet föd- des. Manuskripten i 1920-talets Hollywood skrevs enligt det klassiska historieberättandet och de byggs fortfarande upp efter det.
Även om det förstås finns andra slags filmer, lever den klassiska historieformen med sina variationer stark i vår kultur.
Hur föds den traditionella berättelsen?
Ursprungsidén
För en lm behövs en idé eller ett ämne, det vill säga det som berättelsen handlar om. An- vändbara ämnen för berättelser är till exempel händelser ur lmmakarens egna liv: upple- velser, drömmar, läsning, tillfälligheter och så vidare.
Förutom en idé är det bra om lmen har ett grundpåstående, det vill säga en tanke om vad man vill berätta med historien. Grundpåståendet hjälper att bygga vidare på verket. Det kan bli mer speci kt också i ett senare skede när be- rättelsen utvecklas och lmas. Slutligen är det ändå åskådaren som gör sin egen tolkning av verket.
När man har valt ett ämne, skapar man en grundberättelse. Till det behöver man skapa spänningar i dramat med hjälp av en huvudper- son, genom motkrafter och kon ikter. Berättelsen slutar med en slutlösning.
Huvudpersonen
Huvudpersonens agerande för berättelsen framåt. Huvudpersonen kan också vara en grupp, som har ett gemensamt mål. Berät- telsen kan födas kring huvudpersonen men ibland kommer berättelsen först och först därefter får berättelsen en huvudperson.
Förutom huvudpersonen är typiska roll gu- rer en odåga, som åstadkommer problem för huvudpersonen och en hjälte, som fungerar som motkraft för odågan.
Motkrafter
Klassiskt historieberättande framskrider som en kamp av motkrafter. Motkrafterna motarbe- tar huvudpersonens strävanden och utvecklar berättelsen mot slutlösningen.
Huvudpersonen kan ha många slags mot- krafter: exempelvis huvudpersonens inre kon ikter, motkrafter mellan personerna och omgivningens motkrafter.
Konflikt
Mellan huvudpersonen och motkrafterna uppbyggs en kon ikt. I en fungerande kon ikt möter huvudpersonen en jämstark motkraft. Kon ikten kan också bestå av att en sanning står mot en annan sanning.
Slutlösning
Det väsentliga är inte om historiens slut är lyckligt eller olyckligt. Det viktiga är att slutlös- ningen både överraskar åskådaren och verkar motiverad, det vill säga framkallar emotionell tillfredställning.
Genom dramat kan åskådaren gestalta nå- got väsentligt om människolivet. Ofta lämnar en bra historia också tolkningsmöjligheter åt åskådaren.
Hur bygger man upp berättelsens stomme?
Dramat föds logiskt av på varandra följande händelser och scener. Handlingen, som sker på en plats under en viss tid kallas för en scen.
Filmmakaren begränsar en plats och en tidsperiod som koncentrerar något väsentligt. Varje scen för berättelsen vidare och svarar på frågan ”vad händer sedan”.
Förenklat sagt nns det tre skeden i dramat, en början, ett mittparti och ett slut. För att gestalta berättelsens stomme använder man ofta också ett dramaturgimönster, som består av sex ske- den:
- En inledning, som väcker åskådarens uppmärk- samhet.
- En presentation, som visar händelsemiljön och presenterar de centrala karaktärerna.
- En fördjupning, som leder åskådaren djupare in roll gurernas värld.
- En tillspetsning av motsägelserna, som betyder att det sker en vändpunkt i handlingen.
- En lösning, då man får reda på vem som ”vin- ner”.
- En uttoning, en mjuklandning ut ur lmens spänning.
Diskussioner
Dialogen skrivs vanligen först när berättelsens struktur och scenerna är genomtänkta. Ett gott allmänt råd är: visa, berätta inte. I lm borde berättandet ske främst genom att visa och först sekundärt genom att tala om ämnen.
Mellantexter, som är bekanta från stum lms- perioden behövs mer sällan, särskilt inte såda- na som ”sex år senare”. Tidens gång kan visas på många olika sätt, till exempel genom att riva sidor i en kalender.
Metaforiska berättelser
Metaforiskt berättade har att göra med vad man vill säga med berättelsen. En metaforisk berättelse för barn är exempelvis en lärorik sagoklassiker, som innehåller livsvisdom.
I lm menar man med berättelse den egent- liga intrigen, men i en god historia nns det också vid sidan av intrigen en så kallad under-text, det vill säga ett tema eller ett budskap.
Berättelsen är ett slags metafor för ett viktigt budskap, som lmmakaren vill förmedla. Utan metafor blir berättelsen vardagligt banal. Det är viktigt att lämna utrymme för mottagarens tolkning!
Det här kan vara besvärligt för eleverna, men diskussioner kring allmänt kända sagor och deras lärdomar hjälper eleverna att gestalta det.
Tid i film
I lmberättandet nns det olika metoder att föreställa tid. I vanliga fall kondenseras tid väldigt mycket. Åskådaren förstår sig på hän- delsekedjor även om det visas bara utvalda scener från dem.
Tidens gång kan också saktas in om man vill betona något viktigt moment i lmen. Att sakta ner bilden är det vanligaste sättet att förlänga tid.
I narrativa lmer visas händelserna vanligen i normal, kronologisk ordning. Mellan scener- na lämnar man bort oväsentliga ställen. Det här kallas för lineär tid.
I nonlineär tid bryts berättelsens kronologi ner genom att händelserna arrangeras på nytt. Berättelsen kan yttas till tillbakablickar och minnen eller hoppa fram i tiden. Nutid, gång- en tid och framtid kan också blandas ihop.
Först kan man exempelvis visa slutlösningen och därefter följa händelserna, som ledde till den. Eller man kan ytta över till fantiserade händelser, såsom till roll gurernas önskedröm- mar. Det blir åskådarens uppgift att tolka, vilka av händelserna är fantasier och vilka är så kall- ad verklighet i berättelsen.
Filmberättandets konventionella metoder kan också utmanas, såsom Anssi Kasitonni gör i slutet på sitt verk Svävarna, där man kör med en gammal amerikansk bil på en skogsväg.