Jag gråter, men vet inte exakt vilken känsla som förorsakar det. Jag är på Tino Seghalis retrospektiva utställning i Martin-Gropius-Bau och har i över en timme befunnit mig i ett mörkt rum bland andra människor. En del av oss är uppträdande artister, en del är utställningsbesökare, fast vi vet inte vilka. I mörkret kan man höra och känna koreografiska rörelser, sång, härliga låtar. Då jag gråter närmar sig någon försiktigt och kramar mig. Det får mig att gråta ännu mera: över livets svårigheter, vemodighet, skönhet, mänsklighet.
Ovan beskrev jag verket This Variation, som väckte en stark, grundläggande känsloupplevelse vars ursprung jag inte helt kan gripa. Upplevelsen föddes av ett verk som konstnären har planerat och konstruerat, men som kommer till uttryck först då upplevaren och utställningen möts. Jag eftersträvar en liknande kroppslig känsloupplevelse i mina egna videoverk. Som bildkonstnär är det viktigt för mig att mina verk föder någon känsla och tanke hos upplevaren. Om vi tänker oss att ett mediekonstverk är kommunikation, är det för mig som konstnär som bäst en känslomässig kommunikation som kräver ömsesidighet för att realsieras. Det spelar ingen roll om upplevaren är ett barn eller en vuxen, utan hur kommunikationen med verket förverkligas.
Jag tittade på mitt verk Punahilkka ja susi (Rödluvan och vargen) tillsammans med ett 5-årigt barn. I verket står en ca 10-årig flicka vid skogsbrynet och morrar som ett djur. Jag frågade barnet vad flickan i videon möjligen känner, och fick svaret: Det finns en jordbävning inuti. Barnets beskrivning är ett ypperligt exempel på hur en konstupplevelse kan fungera som ett redskap i socialt och emotionellt lärande. Barnet identifierade verkets kärnkänsla och beskrev det med en träffande liknelse som beskriver verket mycket bättre än “vrede”. En jordbävning inuti en människa är en obestämd, inte enbart negativt definierad, liknelse som beskriver känslans fysiskhet. Jordbävningen kan också vara en positiv eller odefinierbar känsla av styrka. Ordet är den exaktaste verbala beskrivningen som jag hört om det jag ser som verkets kärnupplevelse.
5-åringens tolkning motsvarar mina erfarenheter av andra barn som sett mina videoverk. Småbarn är ofta öppna framför det de ser och upplever och kan beskriva det noggrannt och egenartat. Vuxnas sätt att titta och tolka är inlärda, skiktade av olika mediebilder, medan barns tolkningar kan vara väldigt konstaterande iakttaganden av det sedda. Konsten ger en möjlighet till att identifiera sådana känslotillstånd som kan vara svåra att klä i ord. Vid Tino Senghalis verk kände jag igen ett distant, mycket bekant känslotillstånd som grep mig. Jag kan beskriva erfarenheten, men inte verbalisera känslotillståndet eller hitta rätt ord för det.
Mitt andra videoverk Iso paha (Det stora onda) visade sig för 5-åringen som om tusen zombier skulle vråla. Enligt barnet var kvinnan i videon väldigt arg på världen. Då jag frågade ifall barnet själv hade haft samma känsla, var svaret att inte riktigt så “ursinnigt”, men nästan. Känsloupplevelsen som verken skapar uppstår från igenkännande, från observationen av att samma känsla finns i ens egen upplevelsevärld. Ifall det gäller en obehaglig känsla, kan man vilja avvärja och förneka dens existens. I sådant fall kan man vilja stöta bort verket, vilket också är tillåtet. Konst kan emellertid erbjuda möjligheten till att igenkänna och besätta känslor, både för barn och vuxna. Identifierandet av en svår känsla leder till att personen funderar över känslans ursprung i sin egen erfarenhetshistoria och slutligen behärskar känslan i fråga. Även om barn som tittare är öppna, kan det vara svårt för dem att behandla det sedda och sätta ord på det. Därför är det viktigt att titta på mediekonstverk tillsammans med barn och vara med om att diskutera och sätta ord på verken. Verken kan också behandlas på andra sätt, till exempel med hjälp av mediekonst. På Esbo moderna konstmuseum EMMA ordnades en skolning för förskolelärare i samband med Saastamoinen-sitfelsens samlingsutställning Kosketus där mitt verk Punahilkka ja susi lockade lärarna till att diskutera möjligheten att uttrycka negativa känslor som en utgångspunkt för verkstadsarbete.
I verkstaden, som utbildare Terhi Kuoppala planerat, tittade deltagarna först på verket utan några förhandsuppgifter och som det var installerat i museets samlingsutställning. I diskussionen kom gruppen fram med olika tolkningar gällande verket. En del kände att flickan lekte och härmade en varg, en del såg flickan som rätt hotfull och en del kände att hon var hotad och försvarade sig själv. “Det är tungt att rasa”, kommenterade en av deltagarna. I verkstaden diskuterade man uttryckandet av hejdlös vrede som en spontan och impulsiv gärning. Vad är lämpligt, och varifrån kommer modellerna till att uttrycka känslor? Behöver vi övning i emotionella färdigheter? Ett rasande barn kan också framställa tröstlöshet. Kanske flickan i videon vill ha rättvisa och respekt. I verkstaden funderade man på svårigheten att identifiera och sätta ord på känslor. Känslorna i sig är inte rätt eller fel, men hemma och i småbarnsfostran måste man styra barn att sätta ord på känslor utan att skada sig själv eller andra.
Till slut tolkade man verket med hjälp av mediekonst genom att själv göra mediekonst. Till utställningsutrymmet hämtades en skärm som belystes bakifrån. Varje deltagare fick gå bakom skärmen för att i tur och ordning framföra en känsla så att de på andra sidan såg uppträdarens skugga. Känsloskuggan fotograferades eller videofilmades och uppträdandet diskuterades. Kuoppala har gjort det samma med förskolebarn, och erfarenheterna har varit positiva.
Verkstaden som jag beskrivit ovan är ett bra exempel på socialt och emotionellt lärande med hjälp av mediekonst. Förutom att genom att titta och diskutera gå igenom verket och känslorna som det väckt, kan man också själv göra. En ruskig figur eller ett ruskigt känslotillstånd kan man ta i besittning genom att själv uppleva vad det innebär att vara figuren – genom att identifiera sig med det skrämmande objektet. Tolkningen når en helt ny nivå och man besitter känslan i den kroppsliga upplevelsen. Media är närvarande i småbarns vardag och lekar, och för dem känns det naturligt att närma sig världen instrumentellt. Att vara framför och bakom kameran utgör en organisk rörelse. Ett barn som ser sig själv på video kan gå igenom och iaktta sin egen kroppsliga upplevelse utifrån. Man kan diskutera med barnet om skillnaderna mellan en själv och framställningen eller en själv och bilden. Hur känns det att se sig själv i bilden? Hur kan man skilja på vad som är jag och jag i bilden? Vad är sant och den riktiga jag? Hurdana känslor väcker framställningen hos uppträdaren själv? Mediekonstverket existerar och blir helt först då tittaren upplever det. Texten som min syster skrivit om mitt verk Iso paha beskriver den tankekedja som föds av känsloupplevelsen och att känna igen den då man tittar på verket.
För mig var Iso paha den mest effektfulla. Då jag för första gången såg den på den vita duken med ljud, började jag gråta. Först tänkte jag att det berodde på att du är min syster och att du hade så illa att vara i videon. Men då jag tänkte på saken, insåg jag att sorgen kanske kom från mig själv. På sistone har jag mycket behandlat mitt duktig flicka-syndrom, min oförmåga att gräla, att rasa. Varifrån härstammar min ständiga vilja att medla och undvika strid? Varifrån kommer min undermedvetna uppfattning om att en arg kvinna är löjlig, skamlig, barnslig, varemot en rasande man snarare är skrämmande och mera seriös? Varför är kvinnans ursinne opassande? Kvinnan i Iso paha behärskar inte sin vrede, men är ändå inte löjlig eller skamlig. Jag är avundsjuk, jag skulle också vilja kunna uttrycka min vrede lika fritt.
Mot inre och yttre jordbävningar.
Seghal, Tino. This Variation. (2012/2015). Martin-Gropius-Bau, Berlin.
Suoniemi, Minna. Iso paha. (2008).
Suoniemi, Minna. Punahilkka ja Susi. (2012).
E-postdiskussion med Terhi Kuoppala om skolningen som ordnades för förskolelärare i EMMA 7.6.2016 (22.6.2016).
Kaisa Suoniemis e-postbrev om verket Iso Paha (2008) och Miss Kong (2008) (13.3.2009).
Minna Suoniemi (f. 972) är en helsingforsisk bildkonstnär som arbetar med rörlig bild och installationer. Hon är intresserad av rubbningar, att göra på annat vis samt misstag som normer nedbrytande möjligheter, vilka synliggör strukturer och modeller som på olika sätt blivit naturliga. Hon har behandlat kvinnobilden, maktförhållanden, familj och moderskap i sina verk vilkas teman förtätas i ett visuellt minimalistiskt men innehållsmässigt mångskiktat uttryck. Hennes verk har varit vitt utställda i Finland och utomlands, bland annat på EMMA, Kiasma, Moskvas moderna konstmuseum och Norges fotografiska museum. Hon arbetar som lektor i mediepedagogik vid Aalto-universitetets institution för konst.
Minna Suoniemis verk Rödluvan och vargen finns till påseende och får användas i undervisning på sajten Mediekonst fostrar! Verket lämpar sig för behandling av ilska och vrede. Vi ber er lägga märke till att verkets åldersgräns är 7, och ska därför inte visas för barn under sju års ålder. Vi rekommenderar inte flexibel åldersgräns i skolor eller daghem. Lärare bör först själv titta på verken före de visas för barn.