If you wanna be my lover / You gotta get with my friends / Make it last forever / Friendship never ends
En grupp åttondeklassister kommer in i klassrummet sjungande och dansande. Det är nutid, men sången är från 1996. En av flickorna bär två hårknutar, så som Baby Spice i tiden. En annans t-skjorta bär texten ”Feminism is the radical notion that women are human beings”. I dag har stora svenska modekedjor börjat förkunna jämlikhet eller helt enkelt befrämja försäljningen genom att gripa tag i tidens anda. I några sekunder hinner jag föreställa mig en textiltrycksuppgift som innefattar vilda förkunnanden samtidigt som eleverna tar sina platser, och sedan är det dags att sätta i gång.
Mitt arbetsutrymme är inte ett helt vanligt klassrum, utan en bildkonstklass. Det fick namnet Regnbågen (Sateenkaari) efter att skolans renovering nyss blev klar, och alla utrymmen har namngivits enligt ett gemensamt rymdtema. Ungdomarna reagerade på namnet endast genom att fundera över vad regnbågen och rymden egentligen har att göra med varandra då alla andra klassrum bär himlakroppars, galaxers eller kända rymdfartygs namn. De har emellertid godkänt min improviserade förklaring om att regnbågen liksom finns halvvägs på väg till rymden.
Nu har namnet blivit vardag och antaget av queer-ungdomarna. Förutom i märkena som finns på klädseln, smyckena och skolväskorna, syns identiteten också i arbetena. Mångfald och fantasi ska höra överallt, men speciellt i bildkonstklassen bör de vårdas och näras. Jag intervjuade en gång bildkonstnären Yael Bartana som konstaterade att fantasin är en politisk styrka – så länge som vi kan inbilla oss en annorlunda värld eller ett annorlunda samhälle så har vi förmåga att tänka kritiskt. Ungdomens egna konstnärliga uttryck inte bara tolkar den omgivande världen utan också berättar om möjliga verkligheter.
Skolan spelar en viktig roll då det kommer till att uppmuntra till kreativt och kritiskt tänkande, och bildkonstklassen kan i detta avseende erbjuda ett helt speciellt utrymme för olikhet och självständigt tänkande. Ämnets läroplan ger möjligheter till nästan vad som helst. Friheten och ansvaret som det för med sig är otroliga: till och med en konventionell uppgift kan leda läraren och en grupp ungdomar till nästan vilka teman som helst. I bildkonst kan man också låta uppgifternas lösningar se väldigt olika ut sinsemellan. Det lönar sig att gripa denna rikedom eftersom den utvecklar tidlösa kunskaper, fast dessutom uppmuntrar läroplanen till det mera än någonsin.
I den nya läroplanen för den grundläggande utbildningen är ett av målsättningarna för den mångsidiga kompetensen kompetens i multilitteracitet. I dess kärnpunkt ligger sund kritiskhet. Ju medvetnare man är om människors sätt att kommunicera, desto lättare blir det att förstå olika meddelanden och föreställa sig vad annat de kan innehålla. Bildkonst är ett av skolämnena i vilket man får skilja sig från massan. Då man själv arbetar, utvecklas förståendet för olika former av kommunikation som överskrider ämnes- och områdesgränser, som sedan sitter kvar i ryggmärgen. Det här är det frågan om i den nya läroplanen – det behövs kreativa men också kritiska medborgare med mångsidig kompetens.
Tillbaka till klassrummet. Under lektionen behandlar jag rörlig bild, vilken i sin för ungdomen bekantaste form är långt ifrån jämställd. Starkare än vid något annat ämne känner jag att jag möter den västerländska världsbilden. Jag presenterar bildutsnitt och -vinklar samt filmklippning i början av lektionen, men vill också tangera statistik. 96 % av Hollywoodfilmerna är nämligen regisserade av (till största delen vita) män. * Då vi gått igenom grunderna och mainstreamfilmernas språk visar sig också annorlunda uttryck som val. Vi behandlar till exempel videokonst, alternativ film och youtuber. Internet och nya digitala applikationer har gett möjlighet till nytt mångformigt uttryckande, och om vi stannar upp vid dessa tillsammans, tror jag att det kommer att föda nya tankar och synsätt.
Också kommande vår kommer niondeklassisterna att i en veckas tid ägna sig åt projekt som de själva fått välja. Bland dem finns det varje år flera som arbetar med rörlig bild. Allt tyder på att erfarenheten av att göra själv kombinerat med känslan av alla de möjligheter som världen inrymmer, är nyckeln till att förstärka den egna aktiviteten. Då man börjar se att bilden som mainstreamfilmen erbjuder grundar sig på vissa val, visar sig världen på ett annat sätt. Redan den stora mängden av rörlig bild och enkelheten i att ladda upp klipp på nätet förändrar vår världsbild. Få saker ger dock lika mycket förståelse som eget görande. Kreativitet och kritiskhet hör verkligen ihop, eftersom den ena leder till den andra och båda kan förändra världen. Det är ett privilegium att få ha att göra med allt detta, i ett nordiskt välfärdssamhälle, i Regnbågen.
* http://womenintvfilm.sdsu.edu/wp-content/uploads/2017/01/2016_Celluloid_Ceiling_Report.pdf
Helena Björk är bildkonstlärare och oberoende kurator. Hon arbetar i Lyceiparkens skola i Borgå i klasserna 7–9. Utöver lärararbetet har Björk bl.a. kuraterat utställningar och performancekonst, skrivit om nutidskonst och lett verkstäder som haft att göra med Instagram-fiktion.