ARTIKEL: Annamari Vänskä – Den ljusröda prinsessan och den blåa prinsen

Förhållandet mellan barnet och bilden är speciellt laddat i dagens kultur. Många tänker, att bilderna i medierna berättar direkt om verkliga barn, och därför är det speciellt noga, hur barnet får föreställas i bilderna.

Sett från den audiovisuella kulturens synpunkt ramas presentationen av barn in av en till och med naiv realism. Det här betyder en uppfattning om bardomen som en tid, då barnet har ett direkt förhållande till verkligheten, och som en tid, då barnet fortfarande står utanför mediebilderna. Sanningen är förstås, att barnen växer upp mitt bland den audiovisuella kulturen men tolkar nödvändigtvis inte bilderna på sanna sätt som de vuxna. Dessutom är barnet i mediebilderna inte någon imitation av ett verkligt barn. Barnet, som medierna avbildar är en nog- grant uttänkt föreställning. Det är en symbol, som berättar minst lika mycket, om inte enbart, om de vuxna och deras sätt att föreställa sig, vad barndomen är.

Vad är symbolisk barndom?

Symbolisk barndom betyder, att mediebilderna aldrig talar om barn av kött och blod. Däremot berättar de om hur barnet och barndomen vid en given tidspunkt föreställs, vad de vuxna vill göra med barndomen och hur de föreställer sig själva.

Till de här audiovisuella föreställningar- na anammar man från existerande barndomsmyter. Nuförtiden är den behärskande myten om barndomen oskulden. Den avbildar bardomen som en halvvild, fri, naturlig tid, som befinner sig utanför de vuxnas förstörda värld. Den oskyldiga barndomen ramas in av tanken om ett paradis. I den här fantasivärlden verkar inte ännu inte de stränga sociala kategoriseringarna, eftersom barnets identitet fortfarande ska formas, och barndomen är per definition asexuell. Barndomen är en romantisk utopisk plats, som de vuxna förlorat för evigt. Därför vill de vuxna också avbilda barndomen som oskuld: den erbjuder dem en möjlighet att återvända till den här förlorade världen.

I de kommersiella bilderna i dagens kultur bryts myten om oskulden ner när barnet föreställs som en konsument, som påminner om de vuxna och som är kapabel till köpbeslut. Barnet kan välja sina leksaker och vet, hurdana kläder det vill klä på sig. Den kommersiella världen understryker tanken om att barndomen inte är en isolerad ö, utan barndomen samman ätas med vuxendomen och värdena från de vuxnas värld.

I de vuxna väcker samman ätningen av de vuxnas och barnens värld ofta oro om förlusten av barndomens förmodade oskuld. Särskilt oroväckande upplevs det, om barnet i bilderna föreställs för sexigt stiliserat. De vuxna kräver, att barnet bör se oskyldigt ut på bilderna. Det är en intressant motsägelse, att samtidigt som de vuxna oroar sig för bildernas sexighet, är de inte oroliga för barndomens oskuld. Sanningen är, att just oskulden är den bäst säljande produkten.
Hurdan är då barndomens oskuld enligt mediebilderna? Är det ren vit änglalikhet? Nej. Det är paradoxalt att barndomen är starkt fördelad enligt kön. Speciellt i reklambildernas värld är det alltså sällan ett oskyldigt barns äventyr som föreställs. Istället ser vi figurer, som stiliserats till flickor och pojkar.

I synnerhet när vi betraktar reklam, märker vi, att barndom inte enbart är barndom. Det innebär att vara flicka och pojke. De här världarna avbildas som varandras motsatser: flickornas värld är ljusrött prinsessocker- vadd, pojkarnas värld är ett hurtfriskt ljusblått rike.

Färgernas betydelser har sina egna historier

Färghistoriskt sett är både ljusrött och ljusblått väldigt intressanta. Ännu under medeltiden var ljusröd en uppskattad färg, men dess popularitet och uppskattning sjönk till botten på 1800-talet, när färgen de nierades som den mest artificiella färgen: enbart som en blandning, som man fått till stånd genom att blanda en ädlare färg, det vill säga röd, med vitt. På 1800-talet väckte ljusröd rentav äckel: man tänkte, att den betydde allt, som ansågs vulgärt, kemiskt och tråkigt.

Trots äcklet ansågs ljusblått och ljusrött vara barnens färger. Fram till första världskriget kläddes pojkar i ljusrött medan flickornas färg var blå. Orsaken var, att ljusrött anknöts såsom röd färg till styrka och blått hade anknutits till flickor sedan medeltiden, eftersom man med blått markerade Jungfru Maria.

Efter andra världskriget stadgade sig förhållandet till det motsatta och konnotationerna till ljusrött ändrades nästan till sina motsatser och började betyda flickors känslighet och sirlighet. Blå däremot blev pojkarnas färg, vilket påverkade bland annat att den etablerades till militäruniformernas färg och började betyda maskulinitet. Nuförtiden förenas blått utan tvekan till pojkar, men så har det inte alltid varit. Som importvara i Europa var blå vara länge den dyraste färgen, men ändå ansågs den vid sidan av grön vara mindre värd än röd. Den ansågs syfta till och med på växtlighet och död. Så småningom ändrades den blåa färgens betydelser och redan på senmedeltiden började den åsidosätta den röda färgen, som stått högst i den västerländska färghierarkin. När vi kommit till 2000-talet, har blå blivit en färg, som främst markerar pojke.

Ljusrött, som färger mer allmänt, har en ganska central betydelse i uppbyggandet av visuellt materiella koder som anknyts till kön: med ljusrött görs flickor och med ljusblått görs pojkar. Färgerna skapar emellertid inte enbart kön. De skapar också sexualitet.

Ljusrött är ett gott exempel på det här, eftersom betydelser som svaghet och konstgjordhet, som anknöts till det blev allmän- na tecken på femininitet oberoende av kön. Delvis var det här beroende av färglära. När ljusrött började ses som en ”svag färg” därför att det var en blandad färg, anknöts det inte längre till rött, som utstrålade styrka och maskulinitet. Däremot gjorde associationerna om svaghet, blandning och konstgjordhet det så småningom också till en benämnare för homosexualitet.

I kontexten för kläder är sambanden mellan den ljusröda färgen och kön och sexualitet fortfarande de mest uppenbara. På grund av betydelser som är anknutna till femininitet och homosexualitet är det inte underligt att kläder som är riktade till flickor lyser i olika nyanser av pink, medan den här färgen just inte syns hos pojkar.

Barndomens historicitet

Visuella framställningar av barndomen är alltid bundna till kultur och tid. Barndomen är inte alltid oföränderlig, utan speglar de värden, som de vuxna uppskattar i barn- domen vid en viss tidspunkt. Barnfostrare bör vara medvetna om, att bardomen är en stark och laddad symbol. Den kommersiella audiovisuella kulturen utnyttjar barndomens symbolvärde väldigt effektivt. För den spelar barndomens könsfördelade betydelser en speciellt stor ekonomisk roll. Det är mer lönsamt att sälja kläder och leksaker, när de är delade enligt kön för att lämpa sig åt flickor och pojkar. Med tanke på hållbarhet vore det förstås klokare, att både flickor och pojkar kunde använda samma kläder och leka med samma leksaker. Då skulle det förstås märkas, att skillnaden mellan flickor och pojkar kanske inte är så stor som man ofta föreställer sig – och att skillnaderna nödvändigtvis inte beror på det, hurdana kläder barnen använder eller hurdana leksaker de leker med.