ARTIKEL: Marjatta Bardy – Värnandet om erfarenhetens kontinuum i den mänskliga utvecklingen

Varje barn vill lära sig och göra gott, man ska tycka om, upp- muntra och inspirera vartenda ett.

Eija Reinikainen, Leimatut lapset, 2007

Ända sen liten söker människan kontakt med andra människor och sätter sig möjligast väl in i den omgivande världen. Barnen har mycket kunskap om sitt eget liv. Barnen är fördomsfria frågeställare och till handlingssättet experimenterande och ny kna undersökare. Människan har en medfödd benägenhet till dramatiskt berättande. Vad händer? Oss och i oss? Just i dag? I slutet av kvällssagan? Vad händer djuren i naturen? Dinosaurierna? I Afrika? Runtomkring oss? Jag tror att den bästa grunden för mediefostran ligger i barnens och vuxnas egna erfarenheter.

Kai Alhanens (2013) undersökning om John Deweys erfarenhetsloso har fått mig att tänka om då det gäller erfarenhetens roll i den mänskliga inlärningen och utvecklingen. Alla människor har erfarenheter. De är liksom privata och slumpmässiga. Stimulanserna som omarbetar våra erfarenheter har ökat, samtidigt som de disponerande styrkorna har blivit svagare, sammanfattar Kai Alhanen. Det föds inget meningsfullt kontinuum av förbiilande erfarenheter. Nedvärderingen av våra personliga erfarenheter hotar vår omdömesförmåga. Då man inte sätter sig in i erfarenheterna, utarmas och försvinner de. Det väcker djup oro i människor, och i värsta fall kan de nästan falla ur och bli utslagna ur sitt eget liv. Alhanens verk är motiverat av viljan att rädda erfarenheten.

Enligt Dewey är det skadligt att uppfatta erfarenheten som individens inre psykologiska och subjektiva process. Då har erfarenheten lossats från naturen och den sociokulturella omgivningen. Detta har resulterat i mången uppdelning i dualism, som till exempel natur vs. kultur, subjekt vs. objekt, kropp vs. själ , praktisk vs. teoretisk kunskap, känsla vs. förnuft. I nuvarande tänkande, till exempel fenomenbaserad inlärning, bryter man ned dualismen genom att söka samband och ömsesidigt beroende mellan olika fenomen.
Deweys uppfattning om erfarenheten har sammanfattats till tre teser som ställer den i ekosociala samband:

1. Erfarenhet är interaktion med andra människor i ett visst biofysiskt utrymme och tid. Man kan förstå erfarenheten endast i förhållande till omgivningen.

2. Handling styr erfarenhet. Erfarandet är i första hand en handling där man prövar sig fram. I centrum ligger handlingarna och deras följder, som kan ändra tidigare erfarenheter.

3. Erfarenhet utvecklas som en inlärningsprocess och bildar erfarenhetens kontinuum; det är nödvändigt att ta sina egna erfarenheter på allvar och tillika granska dem kritiskt.

Deweys syn är att vetenskapen är en mellanfas som berikar erfarenheten och hjälper styra våra handlingar. Idealen bör uppfattas som möjlig- heter, som borde granskas noggrannare. Med hjälp av konsten kommer man ur ingrodda tankesammanställningar. Härnäst funderar jag över hur Deweys ekosociala erfarenhetsuppfattning kunde vara till fördel i mediefostran.

Konstbetonat biografiarbete

”Pedagogerna tillägnar sig gärna vuxnas privilegier: observera barnet, inte sig själv, lägga märke till barnets brister, inte sina egna.” Dessa ord skrevs av den polske läkaren och pedagogen Janus Korczak i boken Barnets rätt till respekt. Han uppmanade också forstrarna att söka sina egna vägar. Lär dig känna dig själv före du försöker lära dig känna barnen, rådde han.

Växelverkan mellan människorna, dvs. människorelationerna, spelar ofta huvudrollen i det biogra ska berättandet. Erfarenheterna i dessa förhållanden bildas genom gärningar och deras följder. Viktiga platser bildar den biofysiska omgivningen som ramar in växelverkan och handlingar. Hur blev jag den jag är? För fostrare, skötare och lärare är det nödvändigt att vara medveten om erfarenheter som de egna liven bygger på. Det personliga och professionella är lindade i varandra på många sätt, speciellt på ett undermedvetet och förmedvetet stadium.

För att kunna se världen från andras synvinkel och kunna koncentrera sig på annat än sig själv, är det viktigt att rätt väl känna till sina egna erfarenheter. En verksamhet som baserar sig på eller utgår ifrån konst, hjälper undersöka och utveckla erfarenheterna. Bekanta och överraskande element turar om och framkallar insikter. Människor känner efter och betraktar sin plats i livet och tillika stärker och/eller förändrar grunden av sin existens. Man ser klarare sin egen yrkesmässighet. (Sava & Vesanen–Laukkanen 2004; Bardy & Känkänen 2005).
En viktig del av det biogra ska erfarenhetskontinuumet är att känna igen den egna värdegrunden och dess utveckling. Vad tror vi och litar vi på? Vad vill vi representera som pedagoger? Vad styr våra egna liv? Pengar, kärlek eller makt? Vad strävar vi efter? Hurdana sidor vill vi nära hos våra elever? Tävlan? Solidaritet? Att respektera olikhet? Samarbetsförmåga? Ansvarsförmåga? (Fischbein & Österberg 2009).

Man borde fullständiga den vetenskapsbetonade utbildningen för undervisnings-, fostrings-, vård- och socialarbete med biografiskt arbetande. Den berikas av erfarenhetsbaserat fördjupande i metoder som prövats i konst och som grundar sig i konsten. Samarbetet med konst-proffs kan ha ere syften för välbefinnande. Lika berättigat är det med en konstbaserad verksamhet som inte strävar efter några förutbestämda mål (Heimonen ym. 2015).

Barnen som konstnärer, forskare och losofer i inlärningsprocesserna

Elina Paju (2013) har studerat de materiella omständigheterna, verksamheten och växelverkan i daghem, och drar den slutsatsen att barnens aktioner är en skeende företeelse som är beroende av omständigheter och situationer. Hur den dagliga verksamheten fungerar är bundet till det konkreta i daghemmet, dvs. utrymmena, sakerna och människokropparnas rörelser. Att göra och handla är möjligt endast då många faktorer kommer samman. Man bygger barnens autonomi genom små, vardagliga handlingar. Planlösningarna möjliggör eller för- hindrar vuxnas och barns eller flickors och pojkars mötande och sammankommande. Agentskapens bundenhet förtäljer att ingen och inget är en aktör på egen hand. Agentskap föds endast då man är bunden till andra, dvs. i växelverkan med den mänskliga och materiella omgivningen.

Barn kategoriserar inte sina frågor och iakttagelser enligt olika områden inom vetenskap eller konst. En sak följer en annan och man kan stanna och undersöka deras relationer och avancemang. Att övas i fenomenbaserad inlärning, där förbindelsen mellan olika system öppnas, kanske är arteget för människan och lätt för barn? Jorden grundar sig på ömsesidigt beroende där systemtänkande är i nyckelroll och dialog är den centrala metoden (Helne ym. 2012).

Varifrån kommer maten och vart tar den vägen? Det att maten produceras, tillreds, äts och blir till avföring visar på växelverkan mellan människa och natur: var och vem producerar maten, hur kommer den till vårt kök, vem tillreder den, med vem äts den? Matens kretslopp är i förbindelse med jorden, luften och vattnet. Både som mat och svinn återgår den tillbaka till naturen.

Och vad är tid? Människan möter tiden alltid i ett utrymme. Utrymmet finns i tiden. Alla processer och levande varelser i världen har en tidsmässig kontext. Vad beror dagens och nattens växling på? Eller årstidernas? Naturen och kulturen genomborrar varandra, var stund. För att förstå tiden behöver vi vetenskap, men konsten kan göra det lättare att förstå den.

Konst och vetenskap representerar två av de längst förädlade sätten att undersöka verkligheten på. Båda för fram det man inte ser och gestaltar så verkligheten på ett nytt sätt. Det finns både likheter och stora skillnader i konstens och vetenskapens sätt att observera. På båda planen är det en lång process att samla och utveckla observationerna. Både i vetenskap och i konst söker man ett giltigt eller sanningsenligt förhållande till verkligheten. Diskussionen inom konstforskningen för- mår röra sig fritt över och förbi vetenskapens och konstens gränser. På så sätt skapar man nya mentala och sociala ställen och ställningar till att närma sig världen och att veta om den. Vetenskaperna och konsten hänger troligen ihop på ett mycket mångformigare sätt än våra vardagliga observationer låter förstå. (Bardy 2012.) Månandet om erferenhetens kontinuum kan ändra människan – och på det sättet också världen.

Litteratur:

Alhanen, K. (2013). Deweyn kokemus loso a. Helsinki: Gaudeamus.

Bardy, M. (2012). Taide, tiede ja myötätunto. Synteesi, 3, s. 29-47.

Bardy, M., Känkänen, P. (2005). Omat ja muiden tarinat. Helsinki: Stakes.

Fischbein, S., Österberg, O. (2009). Kaikkien lasten koulu. Erityspedagoginen näkökulma lasten kohtaamiseen. Suom. Riikka Toivonen. Helsinki: Tietosanoma.

Heimonen, K., Kallio-Tavinin, M., Pusa, T. (2015). Kesken-erillään: taiteessa altistumisesta.

Helsinki: Aalto-yliopiston taiteiden ja suunnittelun korkeakoulu. books.aalto.fi

Helne, T. & Hirvilammi, T., Alhanen, K. (toim.) Kriisi-istunto. Dialogi ekologiseen hyvinvointivaltioon siirtymisestä. Helsinki: Kela.

Paju, E. (2013) Lasten arjen ainekset. Etnografinen tutkimus materiaalisuudesta, ruumiillisuudesta ja toimijuudesta päiväkodissa. Episteme. Helsinki: Tutkijaliitto.

Sava, I. & Vesanen-Laukkanen, V. (toim.) (2004). Taiteeksi tarinoitu oma elämä. Jyväskylä: PS -kustannus.